Vinskolan om skillnaden mellan Nebbiolo- och Barbera-viner

I vårt förra avsnitt av Johans vinskola redde Johan ut olika klassificeringar i Piemonte och vad det egentligen är för skillnad på en Barolo och en Barbaresco, respektive en Langhe Nebbiolo och en Nebbiolo d’Alba, samt en Barbaresco och en Barbera d’Alba. (Läs mer här: Vinskolan om Barolo, Barbaresco och Barbera)

En av de stora skiljelinjerna gick mellan viner gjorda på Nebbiolo-druvan, dvs Barolo och Barbaresco (samt de lägre klassificerade Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba), respektive viner gjorda på Barbera-druvan, dvs Barbera d’Alba (samt den lägre klassificerade Langhe Rosso). Eftersom vi passande nog fick tillfälle att jämföra såväl viner gjorda på, som Nebbiolo- respektive Barbera-druvorna i sig, mot varandra när vi besökte vinmakaren Burzi i La Morra förra månaden, tänkte vi i detta avsnitt av vinskolan gå närmre inpå skillnaden mellan just Nebbiolo- och Barbera-viner.

Även om Nebbiolo-druvan är mer känd och har ett högre anseende, så är faktiskt Barbera-druvan den mest odlade i Piemonte. Både Nebbiolo- och Barbera-druvan har omnämnts redan på 1300-talet och verkar ha sitt ursprung i just Piemonte.

Nebbiolo har fått sitt namn av ”Nebbia” som betyder dimma och som syftar på den dimma som drar in över Langhe-kullarna i samband med skörden i slutet av oktober. (Vissa källor hävdar dock att benämningen syftar på den hinna som täcker de mogna druvorna och som påminner om en tät dimma.) Druvan påminner en hel del om Pinot Noir i att den är svårodlad och lätt muterar. Den har en lång växtsäsong, då druvan knoppas tidigt och mognar sent, vilket ökar risken för väderpåverkan i form av regn, hagel och frost. Druvorna är dessutom små och växer tätt på klasen, vilket gör dem både svårplockade och ökar risken för mögel, då de sitter så tätt.

Barbera-druvan är däremot en betydligt mer lättodlad druva som ger ett stort skördeuttag. Till skillnad från Nebbiolo odlas Barbera på många fler ställen i Italien än i Piemonte, även om de bästa Barbera-vinerna görs i Langhe och Monferrato. Den är också betydligt enklare att skörda, dels för att det är lättare att avgöra rätt skördetidpunkt och dels för att druvorna är något större och inte sitter lika tätt på klasen.

Eftersom Nebbiolo-druvan har en lång växtsäsong, samlar den på sig mycket aromämnen. Den har dock mycket tanniner i skalet och upplevs som sträv och syrlig om man äter druvan direkt från klasen. Färgen på druvan är ljus, och det tunna skalet ger inte så mycket pigment till vinerna. De flesta Nebbiolo-viner är därför betydligt ljusare i färgen än vad man skulle tro utifrån den kraftfulla smaken. Men man ska verkligen inte låta lura sig av den ljusa färgen att tro att Barolo och Barbaresco är lätta viner…

Färgmässig har Barbera-druvan mer färg, men mindre tanniner i skalet och är lite godare att äta direkt från druvklasen. Barbera-viner ser utseendemässigt oftast kraftfullare ut än Nebbiolo-viner, då färgen är mycket tät i blålila nyanser. Barbera-viner har tidigare setts som ett vardagsvin i Piemonte, och kallas ofta även för ”folkets vin”, men numera när Barbera-druvor odlas på allt bättre lägen har nivån höjts rejält. Med ett begränsat skördeuttag och ökat fokus på kvalitet är många Barbera-viner numera komplexa och välbalanserade med en pigg syra.

Skillnaden på de färdiga vinerna är framför allt tanninerna, där Nebbiolo-druvan ger kraftfulla och sträva viner med hög syra, medan Barbera ger lite fruktigare, lättare och mjukare viner, dock även de med hög syra. Barbera-vinerna har dock tyvärr ofta en högre alkoholhalt.

Lagringsmässigt kan Barbera-viner generellt sett drickas tidigare jämfört med Nebbiolo-viner. Historiskt sett lagrades sällan Barbera-viner, men med dagens höga kvalitet kan de mycket väl lagras upp mot tio år efter buteljering. Nebbiolo-viner däremot bör lagras, då de blir bättre med tiden. Många Nebbiolo-viner kan lagras minst tjugo-trettio år.